Anton Kristiansson (live, Debaser 22/7)
jj (live, Malmöfestivalen 19/8)
Broder Daniel (forever)
Foto: Michaela Larsson
2011 spelar Henrik Berggren på festivalscener runtom i Sverige, och ryktena om dennes soloplatta tycks aldrig dö, dock heller aldrig bli sanning (thank god eller tår-stjärna beroende på dag). Istället finns människor som enträget håller Göteborgs indieikoners legacy vid liv genom samplingar och covers.
Alla minns vi Anna Ternheims stundvis episka version av Broder Daniels Shoreline 2004. Kanske startskottet som fick en hel klubbgeneration att, på bred göteborgska, under diverse spelningar – oavsett band – skrika ”spela Shoreline!”. ”Fenomenet” förklarades fint av p3 (förmodligen Hanna Fahl), radiokanalen som även spelade låten rekordmånga gånger tre år tidigare strax efter att bandet framträtt med Shoreline i det numer nästintill kultstämplade tv4-programmet Sen kväll med Luuk.
Anton Kristiansson släppte 2009 den självföraktande ”indie”rapanthemen Lilla London som syftar till det, numer felaktiga, epitet Göteborg blev tilldelat under industrialiseringen för tvåhundra år sedan. I låten har han samplat Broder Daniels I’ll be gone till en nästan helt egen text (”den här staden dödar dig när du är ung” och ”dom sjunger om att dekadens är min bästa vän” refererar såklart till Broder Daniels Shoreline och Håkan Hellströms Uppsnärjd i det blå).
I juletider 2010 släppte, det före detta mycket hemlighetsmakande, bandet jj (ursprungligen från Göteborg, eller ännu mer korrekt från Kungälv, numer stockholmsbaserade) mixtapen Kills, med låten New Work, där de samplade Jay-Z och Alicia Keys Empire State of Mind till texten ur Broder Daniels When we were winning.
jj är signade på Sincerely Yours – det göteborgsbaserade bolag som styrs av The Tough Alliance (TTA) – där vi även finner Air France, Joel Alme, CEO med flera. Kanske den nya tidens Dolores Recordings (även detta göteborgsbaserat) som har släppt skivor med band som Broder Daniel, Håkan Hellström, The Soundtrack of our lives och Bad Cash Quartet. (Anmärkning: Lika fattigt på kvinnor som på festivalscenerna.)
Alla ovan nämnda band sjunger om dekadensen, ölen, andra långgatan, Röda Sten och tjejen man tagit tillbaka fast hon knullat andra, likt ett stolt försök att få utlopp för sitt försvar/hat/kärlek för staden man växt upp i. Om Jazzhuset, Masthugget, ”Truckan”, livet, 6:ans spårvagn, misär och längtan, Vasaparken och havet. Hur den här staden dödar dig när du är ung.
Hoppsan. Den här texten kom indirekt att handla om Broder Daniel (typ), men det är svårt att undvika referenser när det arv bandet lämnat efter sig lever lika starkt som den gamla arbetarmentalitet som råder i Göteborg från höghusen till radhuslängorna. Eller i innerstan: ”Och jag vill inte verka obstinat, men jag älskar att hata den här fucking stad.”
Imorgon kväll spelar Anton Kristiansson på Debasers scen, och om de sociala medierna har rätt så är intresset inte direkt skyhögt. Det finns få malmöbor som ens hört talats om denne, av Göteborg krönte, nationalskald. Och vid midnatt fredagen den 19 augusti står jj på Posthusplatsen för en spelning under Malmöfestivalen.
Be there or var fyrkant.
Michaela Larsson
