Illustration: Michaela Larsson

14 juli står Moz, Mozzer, Mozfather, Pope of Mope (även kallad Morrissey) på scen i lilla Helsingborg. Morrissey, som vi alla vet, började som sångare i det något legendariska indiebandet The Smiths, som släppte sitt debutalbum 1984.

The Smiths bandnamnsursprung är aningen oklart, mest trolig är teorin om att Morrissey valde Smith på grund av att det var det vanligaste engelska namnet (även som en slags ironisering i och med att samtliga medlemmar i bandet härstammar från Irland, tänk Irish blood, English heart) och att det nu var hög tid för vanliga svennebanan att kliva fram.

Medlemmarna själva hävdar att de valde namnet som en revolt mot ”pompösa fjantnamn”, exempelvis Orchestral Manoeuvres in the Dark, vilket osökt får mig att tänka på dagens postrocksklimat där jag inte kan sluta fundera på exakt hur många vändor stimuli som nyttjats för att komma på dessa uppblåsta bandnamn (det finns även en grupp på last.fm kallad ”Most pretentious post-rock band name wins” som är mycket underhållande; några namnfavoriter är 1. Set White Flags on Fire Slowly 2. You.May.Die.In.The.Desert och 3. We All Inherit the Moon).

Efter fyra fullängdsalbum med The Smiths inledde Morrissey sin solokarriär, där han fortsatte att påverka ungdomskulturer med sin politiska/sociala/rätt fram-hållning. Henrik Berggren har vid ett tillfälle sagt att ”Morrissey är något av det bästa som hänt världen” och en del håller honom som personlig husgud, homeboy och är närmast besatta (några fans mordhotade Fredrik Strage när han i en artikel missat ett s i Morrissey; läs boken Fans). Och jag ska inte hymla; jag har själv ett Morrisseyreligiöst hjärta som slår extra volter för denne principfasta man, som sympatiserar med mycket av hans åsikter rörande monarki, djurrätt, vegetarianism etc., men som till syvende och sist föll för texterna.

Fler än jag gillar Morrisseys texter.

Håkan Hellström till exempel. Vi minns alla det ”blåsväder” Hellström hamnade efter att hans debutalbum släpptes år 2000. Frasen ”En dag kommer jag och du verkligen att bli gamla, men jag älskar dig nu” från Uppsnärjd i det blå går även att finna i Morrisseys Disappointed (1988). Eller den fantastiska Atombomb med frasen ”Dom har gått för att leva sin liv och Gud vet att jag måste leva mitt”, rakt av kapat från The Smiths ännu mer fantastiska William, it was really nothing (1984) samt alla atombombs- och armageddonfraser från min personliga Morrisseyfavorit Everyday is like sunday (1988), med kuststaden som de glömde bomba (oerhört unikt att älska den låten, japp). ”Passningar”, kallade Hellström det själv, och jag är inte sen på att skriva under på att det finns allvarligare anklagelser på Tellus under 2000-talet än eventuella ”låtstölder” (det tycker även gemene man, facebookgruppen ”Rör ALDRIG våran Stevens fina texter igen, Håkan Hellström!” har 3 medlemmar).

Låna på. Det gjorde även den exceptionellt bra författaren Douglas Coupland till sin bok Girlfriend in a coma (när jag ändå har er på tråden vill jag passa på att tipsa alla, särskilt internet/datanördar, om Couplands bok JPod), och listan med människor som influerats av och stulit små delar av Morrisseys musikarv kan göras lång; däribland Thom Yorke, bröderna Gallagher, David Byrne…

2009 såg jag en lite grumpy, gubbig och bitter Morrissey slött stå på Lisebergshallens scen i Göteborg, efter att några månader tidigare släppt lite-för-ösiga plattan Years of Refusal. Kanske är han även grumpy, gubbig och bitter i Helsingborg. Det gör ingenting. Om Morrissey är Gud, får ni vara Jesus och vända andra kinden till.

Amen.

Michaela Larsson (text och illustration)


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...