Interaktion och banala bestyr

KONST: SKÅNE
Yoko Ono, Jacob Dahlgren, Charlotte Gyllenhammar, Astrid Trotzig & Fredrik Söderberg / Wanås
15 maj – 30 oktober 2011

Foto: Denise Padron Benitez

Mycket var nytt när Wanås för säsongen öppnade sin skulpturpark den 15 maj. Marika Wachtmeister har efter tjugofyra år lämnat över ledarskapet till de två nya verksamhetscheferna Elisabeth Millqvist och Mattias Givell.

I öppningstalet berättade paret om hur de vill utveckla parken ytterligare och fokusera på dess unika konstrum. Att placera konsten ute i det fria ger ovanliga möjligheter att skapa platsspecifika verk som kan åldras tillsammans med naturen.

De presenterade även en del nya projekt som kommer att bli återkommande inslag i verksamheten. Till exempel kommer konsthallen presentera en fördjupande återblick av en konstnär som redan finns representerat ute i parken.

I år sker denna återblick av Charlotte Gyllenhammars konstnärskap, som sedan 2002 finns representerat med verket Svindel. I verket får besökaren gå omkring i en avskalad, vit återskapelse av Gyllenhammars ateljé, fast allting är upp-och-ner. Perspektivet är omvänt och man går runt i taket. I kombination med det sterilt vita och livlösa blir det en obehaglig upplevelse man vandrar omkring i. Samma sublima obehag återfinns inne i konsthallen. Utställningsrummet är mörkt och man trevar sig fram mellan spöklika skulpturer och videoinstallationer som visar upp kringkastade perspektiv. De enda lamporna som finns i rummet är riktade mot de vita skulpturerna vilket gör att de ser fruset ensamma ut samtidigt som de blir de enda små ljuspunkter att orientera sig efter.

En helt annan upplevelse ger Jacob Dahlgrens färgstarka skulptur Primary Structure ute i bokskogen. Skulpturen är byggd av stora klossar som har komponerats ihop till ett färgsprakande kluster. Den sträcker ut sig på både höjden, bredden och tvären, och med det hårda formspråket skapar verket en spännande kontrast till omgivningen. Det ser ut som om den har trillat ner från himlen och rotat sig i rummet som bildas av träden runt omkring. Det bästa är att man får klättra runt i det här overkligt stora legopusslet, vilket verkar locka till sig både vuxna och små barn att delta i konstverket.

Även Yoko Ono bjuder in betraktarna i konsten. De fyra verk som Ono ställer ut präglas av en enkel vardaglighet som i det symboliska agerandet av betraktaren blir otroligt effektfullt. Till exempel i Wish Three uppmanas man att skriva ner sin önskan på en papperslapp och knyta upp den i ett äppelträd. Det kan tyckas banalt, men när det hänger hundratals små papperslappar i grenarna liknar det blommor som fladdrar i vinden. Det blir en häftig upplevelse att ha bidragit till skapandet. Eller som i Mend Piece där betraktaren ombeds delta genom att pussla ihop trasigt porslin, limma lite och slå en rosett om det och samtidigt tänka på hur vi kan ”laga” vår planet.

Ono ger oss bara instruktioner för att konkretisera det obegripbara och förutsättningar för att se verkligheten på ett nytt sätt. I det rofyllda pysslandet finns en liten stund för eftertanke där det lilla får spegla det stora och där det onåbara blir gripbart.

Nytt för i år är även ett barnboksprojekt där tanken är att en författare och illustratör bjuds in varje år för att skriva en berättelse om en karaktär vid namn Sam. Årets bok heter Den förtrollade parken och är ett samarbete mellan författaren Astrid Trotzig och illustratören Fredrik Söderberg. Historien kretsar kring en mystisk park med en uråldrig historia. Här träffar vi Sam som i parken möter den vemodiga och ensamma vattenhäxan. Det är mycket målande miljöbeskrivningar där orden samspelar så fint med Fredrik Söderbergs sköra och detaljrika akvarellmålningar.

Det vilar en mystik över berättelsen och att låta en barnbok utspela sig i parken är en helt fantastisk idé. Jag förvånas över att ingen har skrivit en berättelse om den här platsen tidigare. Att vandra runt i skulpturparken är som att gå runt i en barnbok på riktigt och parken blir som en fantastisk historia i sig.

Denise Padron Benitez