Nytända tonårsdrömmar för pålästa popnördar

RECENSION: MUSIK

Saint Etienne / Babel
21 maj 2011

Foto: Michaela Larsson

Klockan är tidig i Babels lokaler, något som hade varit omöjligt att gissa om man (istället för urtavlan) hade tittat på den stora skara av pålästa popnördar som tagit sig dit för att se Saint Etienne. En skara främst bestående av propra män på väg in i medelåldern, där för att återuppliva sina tonårscrushar på sångerskan Sarah Cracknell.

Bandet har släppt sju album sedan den monumentala starten 1991 med Foxbase Alpha och efterföljande So Tough (utan den för oss Malmöbor så välkända pendangen so cute) från 1993. Nu var det ett tag sedan bandet släppte en skiva, den senaste riktiga kom redan 2005, och man börjar oroa sig för att bandet lullat in i en sorts bekvämlighetszon. En mardrömszon där de mest åker runt och samlar in pengar från konsertbesökare med för mycket pengar, varvat med släpp av samlingar som påminner dessa om hur mycket de älskar sina vinylutgåvor av bandets charmant och dansant poppiga plattor.

En oro som genast blåses bort när bandet med Sarah i spetsen intar scenen efter att samarrangörerna Doc Lounges och Babels förfest med filmvisning av finstämda ”Finisterre” tar slut. Bandet är lika intressant bildskönt som videoprojektionerna, innehållande bland annat sextiotalsinspirerade retrobilder, som ackompanjerar dem på storskärmen. Tillsammans bildar kombinationen en vinnande visuell vision som tilltalar ögat nästan lika mycket som sångerna får en att spetsa öronen till max.

De på ytan glada låtarna går för det mesta i upptempo, något som passar den fredagsglada publiken som handen i handsken (för att få in en något långsökt Smiths-referens). Ljudet är för det mesta av en sådan fin kvalitet att bara ljudtekniker som dyrkar Totos klangrika ljudbild skulle klaga (och vem bryr sig vad de tycker), vilket gör det lätt att ha överseende med att keyboarden plötsligt försvinner.

Setet fungerar som helhet med låtar som flyter in i varandra utan dippar. Den jämna höga nivån till trots går det ända att urskilja några toppar som ”He’s on the phone” som känns lika ikoniskt självklar som vilken som helst av sjuttiofirande Bob Dylans mest vördade alster. Och på tal om dinosaurier som kanske borde ha lagt av för ett tag sedan så är steget inte långt till Neil Young vars ”Only love can break your heart” blir ännu vackrare än den redan är i händerna på Saint Etienne som framför den som en av spelningens höjdpunkter.

Det tar inte särskilt länge för en av männen med de åldrande tonårscrusharna att skrika ett närmast exstatiskt ”I love you” så högt att ingen i lokalen kan missa det. Hans kärlek blir snabbt besvarad av ett ”I love you too” från Cracknell som har full kontroll över sin scenpersona och hur den påverkar publikens amorösa drömmar. Det är dags för kvällens korta men intensiva kärlekshistoria (för att få in en inte lika långsökt referens till Roy Anderssons film) mellan bandet och oss i publiken att ta slut, klockan börjar bli sent och de flesta fortsätter kvällen med nytända tonårsdrömmar som inte kommer att slockna så länge Saint Etienne besvarar vårt svärmeri med sådana här fina spelningar.

Martin Memet Könick