Utrensning / Lunds studentteater
13 maj – 19 maj 2011
Foto: Süzanna Vintvall
Lunds studentteater gör ett intressant val av pjäs är de väljer Sofi Oksanens Utrensning. Pjäsen har satts upp ett antal gånger, men aldrig i Malmö/Lund, och gjorts om till hyllad roman av Oksanen själv. En roman som fick Nordiska rådets litteraturpris 2010 och rönt många positiva omnämningar i flertalet länder.
Själva texten är en av uppsättningens absoluta styrkor, Oksanen tecknar en historia om förtryck och nationell/personlig skuld som både är analytiskt diskuterande och narrativt hjärtskärande. I två tidseror, den kommunistiska och den kapitalistiska, får vi följa Sovjetunionens och Rysslands utveckling och konsekvenserna denna har på individerna som lever där.
Oksanen kritiserar samtidigt kommunismens korruption och kapitalismens alienation av individer som inte passar in i systemet. Genom starka huvudkaraktärer, som både får representera sina hemregioners folksjälar och sig själva, så blir pamflettpropagandan, som stundvis färgar texten, nedtagen på jorden. Det byggs upp en empati för karaktärerna som gör att vi bryr oss om dem trots deras ambivalenta natur.
Filmen visar upp intima stunder i förtryckta och rädda människors liv, scenerna lyckas skapa intimiteten genom att försätta publiken i emotionella epicentrum av karaktärernas liv. Samtidigt framkallar växlingen mellan scener från olika tidsåldrar, med en huvudkaraktär som den röda tråden, en fragmentarisk känsla, vagt påminnande om Brechts strategier för hans episka teater, som uppmuntrar publiken att kontemplera kontexten och inte bara leva sig in i karaktärernas personliga öden.
Om texten är uppsättningens starkaste element så är skådespeleriet kanske det svagaste, det finns skinande ljuspunkter men också rätt djupa dalar. Ojämnheten i aktörernas agerande är ibland, för att åter föra tankarna till Brecht, som väldigt oönskade alienationseffekter. Stundvis förs tankarna tyvärr till den förhatliga lundensiska traditionen som är spex med överspelande skådespelare som tänker mer på att komma ihåg sin frasering, dialekt och dialog än att göra något intressant av karaktären. Som ett andra klassens Varanteatern.
Att unga spelar gamla och att kvinnor spelar män är inte ett problem utan snarare en fördel, med positiva alienationseffektskonnotationer, som för tankarna till Todd Solondz Palindromes (varför vågar inte fler filmer experimentera med skådespelare, måste vi vara så bundna till att en manlig karaktär som är 40 år ska spelas av en man som är ca 40 år?).
Det finns några starka skådespelarinsatser värda att omnämnas speciellt. Felicia Holmström lyser starkast när hon växlar mellan känslor av brinnande ilska och lakonisk uppgivenhet. Julia Wedberg tar sig an den unga versionen av huvudkaraktären Aliide Truu på ett inlevelsefullt sätt även om hon ibland verkar tappa lite av koncentrationen. Den äldre versionen av samma karaktär är en till en början imponerande uppenbarelse tack vare Therese Lindmarks säkra uttryck som tyvärr känns mer och mer endimensionellt ju längre pjäsen pågår.
Regin, sceneriet (rörelseschema på scenen) och kulissbygget är gediget hantverk som imponerar utan att vara spektakulärt. Ljudarbetet är godkänt men är kanske den svagaste delen av ”tekniken” då bland annat uppsättningens pistolskott låter väldigt futtiga.
Lunds studentteater har gjort ett modigt val av text. Lite Lilja 4-ever, lite Eastern promises och (väldigt lite) Varanteatern utmynnar i en uppsättning som tillfredsställer både hjärnan och hjärtat.
Martin Memet Könick
____________________________________
Kommande föreställningar:
Tisdag 17/5 kl. 19.00
Onsdag 18/5 kl. 19.00
Torsdag 19/5 kl. 19.00
www.lundsstudentteater.se
